Vem ger du äran för dina gåvor? (2 Sam 21:15-22:51 )

Predikan, Josef Löwdin

Göteborg, 14/5-2017

Ibland när idrottsmän vinner ett guld eller när folk gör något bra i samhället så är det vanlig att man mer eller mindre tar åt sig äran själv. Man säger ”Jag har tränat hårt för detta”. ”Jag har arbetat mycket för detta och nu gav det utdelning” eller ”Jag räddade denna personen”.

Andra kanske ärar sig själva genom att skryta om sina förmågor. ”Ingen annan i min klass var så bra som jag på detta provet” eller ”De sade att jag är den bästa arbetaren på detta jobbet”.

På många sätt tar folk åt sig äran för vad man har åstadkommit. Detta är vad bibeln kallar för ett världsligt sinnelag och ”Den här världen”.

I dagens text finner vi hur Kung David får enorma segrar igen och reflekterar över dessa segrar. Frågan är hur agerade Kung David när han fick alla sina framgångar?. Hurdant var hans sinnelag och hurdant är ditt och mitt sinnelag jämfört med bibeln?

Tidigare i boken har vi sett hur Kung David kom tillbaka till makten och hur det ledde till ytterligare en tid av nya uppror.

Först hade via Saba som inte ansåg att Benjaminterna hade någon del av Davids hus och han försökte göra uppror emot David. Vi har också sett hur en hungersnöd kom till Israel på grund av Sauls synder.

Nu i dagens text dyker Filistéerna upp igen som David tidigare hade besegrat när han var en ung pojke. Dessa filistéer anföll nu Israels land och David blir nu tvingad att försvara sitt land.

2 Sam 21:15-22

Filisteerna började på nytt krig mot Israel, och David drog ner med sina tjänare. De stred mot filisteerna, och David blev utmattad. 16 Och Jisbo-Benob, en av rafaeernas ättlingar, tänkte då döda David. Han hade en lans som vägde trehundra siklar koppar och var iklädd en ny rustning. 17 Men Abisaj, Serujas son, kom honom till undsättning och dödade filisteen. Då tog Davids män en ed av honom: ”Du får inte mer dra ut med oss i striden. Du får inte släcka Israels lampa.” 18
Åter utbröt strid med filisteerna vid Gob. Det var då husatiten Sibbekaj dräpte Saf, en av rafaeernas ättlingar. 
19
Ännu en gång blev det strid med filisteerna vid Gob. Elhanan, Jaare-Oregims son från Betlehem, slog då ihjäl gatiten Goliat, som hade ett spjut med ett skaft som liknade en vävbom. 
20
Sedan blev det återigen en strid vid Gat. Där var en reslig man som hade sex fingrar på varje hand och sex tår på varje fot, tillsammans tjugofyra. Han var också en ättling till rafaeerna. 
21 När han hånade Israel blev han dödad av Jonatan, son till Simea, Davids bror. 22 Dessa fyra var ättlingar till rafaeerna i Gat. De föll för Davids och hans tjänares hand.

Åter igen attackerar Davids fiender honom. Det verkar som att hela hans liv var han omgiven av fiender av olika slag. Denna gången gick det så illa att David blev utmattad.

Vi vet inte varför han blev utmattad. Kanske var det av ålderdom, men vi läser att han blev utmattad. Detta ledde nu till att han nästan höll på att dö.

Men Abisaj kommer i sista stund och räddar honom från döden.

Tre gånger till efter blev det krig mot Filistéerna men alla dessa Krig vann David och hans män.

David befann sig alltså i en ganska svår situation men han överlever och de vinner det ena kriget efter det andra.

Davids uppgift som Kung var att försvara sitt folk. Det var en av hans kallelser i livet att se till att ingen kom och tog över hans land eller dödade hans invånare.

David var väldigt begåvad som en krigare såpass begåvad att han var känd i hela Israel för att vara en stor krigare. Vi läser om honom att han hade slagit 10.000 Han hade fått en gåva av Herren till att kriga och Herren var med honom.

Vi har våra uppgifter här i Livet både på ett naturligt plan och på ett andligt plan. Vi kanske inte skall eller någonsin kommer att bli en Kung som David, men vi gör så mycket annat.

Vi har våra arbeten, vi tar hand om vår familj, eller så kanske vi arbetar heltid för Guds rike. Det viktiga är inte vad vi gör, utan det viktigaste att förstå är, att, vi alla gör något i detta livet och vi har våra gåvor.

David hade en gåva att svinga sitt svärd, han var en stor krigare. Du kanske är stor inom ditt område eller ej. Frågan är mera. Hur hanterade David dessa segrar?

Vad sade han om dessa segrar, och vad sade han om att han överlevde? Vem gav han äran och vem hade han sin förtröstan på? Gav han Abisaj äran som hade räddat honom?

Idag hör man många de ger äran åt andra människor för det dem är idag. De kan säga ”Om det inte vore för han eller hon så skulle jag aldrig vara där jag var idag”. Javisst det kanske är sant men frågan är vad sade David?

Låt oss titta på kapitel 22 för att besvara den frågan.

David sjöng till Herren denna sång, när Herren hade räddat honom från alla hans fiender och ur Sauls våld. 2 Han sade:

Herre , mitt bergfäste, min borg och min räddare, 3
min Gud, min tillflykts klippa, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn och min tillflykt, min frälsare, du som frälsar mig från våldet. 
4
Till Herren , den högtlovade, ropar jag, och från mina fiender
blir jag räddad.
”5 ”Dödens vågor omgav mig, fördärvets strömmar
förskräckte mig. 
6
Dödsrikets band omslöt mig, dödens snaror föll över mig. 
7
I min nöd åkallade jag Herren , till min Gud ropade jag. Från sitt tempel hörde han min röst, mitt rop nådde hans öron. 
8 

Då skakade jorden och bävade, himlens grundvalar darrade, de skakade, ty hans vrede
var upptänd. 
9 

Rök steg upp från hans näsa, förtärande eld från hans mun, eldsglöd ljungade från honom. 10
Han sänkte himlen och for ner, mörka moln
var under hans fötter. 
11
Han for på keruben och flög, han svävade fram
på vindens vingar. 
12
Han gjorde mörker till hyddor som omslöt honom, vattenmassor, tjocka moln. 
13
Ur glansen framför honom flammade klot av eld. 
14
Herren dundrade från himlen, den Högste lät höra sin röst. 
15
Han sköt pilar och skingrade dem, blixtar och förvirrade dem. 
16
Havets bäddar kom i dagen, jordens grundvalar blev synliga, genom Herrens näpst, för hans vredes stormvind. 
17 

Han räckte ut sin hand
från höjden
och grep tag i mig, han drog mig upp
ur de stora vattnen. 
18
Han räddade mig
från min starke fiende, från dem som hatade mig, ty de var mig för starka. 
19
De överföll mig
på min olyckas dag, men Herren blev mitt stöd. 
20
Han förde mig ut på rymlig plats, han räddade mig,
ty han har mig kär. 
”Herren gjorde väl med mig efter min rättfärdighet, efter mina händers renhet
lönade han mig. 
22
Ty jag höll mig på Herrens vägar, jag avföll ej från min Gud
i ogudaktighet. 
23
Alla hans domslut
hade jag för ögonen, och hans stadgar
lät jag inte vika ifrån mig. 
24
Jag var fullkomlig inför honom och tog mig till vara för synd. 
25
Därför har Herren lönat mig efter min rättfärdighet, efter min renhet inför hans ögon. 
26 

Mot den trogne
visar du dig trofast,
mot den fullkomlige
visar du dig fullkomlig. 
27
Mot den rene visar du dig ren, men mot den falske
visar du dig vrång. Du frälser ett betryckt folk, men dina ögon är emot de stolta, du ödmjukar dem.
Ty du, Herre , är min lampa, Herren gör mitt mörker ljust. 30
Med dig kan jag slå ner fiendehärar, med min Gud stormar jag murar. 
31
Guds väg är fullkomlig. Herrens tal är rent. Han är en sköld
för alla som flyr till honom. 
32 

Ty vem är Gud förutom Herren , vem är en klippa utom vår Gud? 33
Gud är mitt starka värn, han leder den fullkomlige
på hans väg, 
34
Du gör mina fötter som hindens och ställer mig på mina höjder. 
35
Du lär mina händer att strida, mina armar att spänna kopparbågen. 
36
Du ger mig din frälsnings sköld, ditt saktmod gör mig stor. 
37
Du gör plats för mina steg
där jag går, mina fötter vacklar inte. 
38 

Jag förföljde mina fiender
och förgjorde dem.
Jag vände inte tillbaka, förrän jag hade gjort slut på dem. 
39
Jag gjorde slut på dem,
jag slog dem, och de reste sig inte, de föll under mina fötter. 
40
Du utrustade mig med kraft
till striden, du böjde mina motståndare
under mig. 
41
Mina fiender drev du på flykten för mig, dem som hatade mig förgjorde jag. 
42
De såg sig omkring,
men där fanns ingen räddare, till Herren , men han svarade
dem inte. 
43
Jag stötte sönder dem
till stoft på marken, jag krossade dem och trampade på dem som smuts på gatan. 
44 

Du räddade mig
ur mitt folks strider,
du bevarade mig
till ett huvud för hednafolk, folkslag jag inte kände
blev mina tjänare. 
45
Främlingar kom krypande
för mig, så snart de hörde talas om mig lydde de mig. 
46
Främlingarnas mod vissnade bort, med bävan
övergav de sina fästen. 
47 

Herren lever!
Välsignad vare min klippa,
upphöjd vare Gud,
min frälsnings klippa. 
48
Gud, du har givit mig hämnd och lagt folken under mig. 
49
Du har fört mig ut
från mina fiender du har upphöjt mig
över mina motståndare, och räddat mig från våldsmän. 
50
Därför vill jag tacka dig
bland hednafolken, Herre , och lovsjunga ditt namn. 
51
Ty du ger din kung stor seger, du handlar nådigt
mot din smorde, mot David och hans efterkommande till evig tid

1. 22:1-4 Davids förtröstan på Herren

 

David hade helt sin förtröstan på Herren. Hans förtröstan låg inte i hans förmåga att svinga svärdet eller läsa av striderna utan hans förtröstan låg enbart på Herren. Han kallar först Herren sitt bergfäste.

Ett bergfäste är ett ställe där man är säker i från sina fiender det visar alltså på hur David hade Herren som sitt bergfäste men också hans borg och räddare.

En borg var en mur som beskyddade en stad i från alla fiender så att de inte skulle kunna komma åt staden så enkelt.

David går vidare med att kalla Herren ”min tillflykts klippa, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn och min tillflykt, min frälsare, du som frälsar mig från våldet.”. Allting är termer som används i krig och är saker som var skydd för soldater i kriget.

Det var alltså Herren David såg som sitt skydd mitt under alla krigets omständigheter och David ropade till Herren och Herren räddade honom i från allt.

Vi finner alltså att David hade en djup förtröstan på Herren när han var ute och stred mot sina fiender. Han såg sig själv som helt beroende av Herren för att kunna utföra sina uppdrag.

Frågan är mina vänner. Ser vi oss som helt beroende av Herren för att utföra våra uppdrag? När du går till jobbet brukar du då ha din förtröstan på Herren? När du går till skolan brukar du ha din förtröstan på Herren?

När du utför de grejerna i livet du skall utföra har du då Herren som din tillflykt? Ropar du till honom om hjälp eller lever du helt oberoende av honom och kanske tänker ” Jag klarar mitt arbete bra på egen hand”.

Jag behöver ingen som beskyddar mig i vardagen, jag går ju på gymmet och har stora muskler” eller ”Jag kan ju kampsport så jag klarar mig i livet”.

David trotts att han var en stor krigare, som hade besegrat björnar och Goliat och många arméer såg ändå sitt behov av Herren som sin borg och klippa och sitt värn. Lever vi i den förtröstan till Herren?

2. – 22:5-20 David tackar Herren för att han räddar honom undan hans fiender

David lovsjunger inte bara Herren för det som just hade hänt med Filistéerna utan han lovsjunger Herren för allt han varit med om under hela sitt liv.

Gång på gång hade han varit utsatt för fara. Saul försökte döda honom, Absalom likaså och nu hade han varit riktigt illa ute mot Filistéerna.

Han beskrev det hela som att dödens vågor omgav honom. Det var alltså trängda situationer i hans liv där han ropade till Herren. Hans liv var i fara och han behövde hjälp. Han ropade till Herren om hjälp och Herren hjälpte honom.

Gud svarade med att visa sin vrede mot Davids fiender. Jorden skakade och bävade och himlarna darrade eftersom Herren var vred.

I vår tid pratas det alldeles för lite om Guds vrede att Herren är en Gud som vredgas varje dag. Istället vill många försöka vara allt för sökarvänliga för att locka till sig folk till kyrkorna. Talet om Guds vrede ses som lite gammalmodigt som något man sysslade med på 1800-talet.

Många i dag vill inte tala om Guds vrede och hoppar över de bibelställerna och vill inte reflektera över dem. Många idag tror inte heller att Gud kan bli arg och visa sin vrede.

Nu är det nya tider säger man. Nu skall det vara glatt och positivt så att vi inte skrämmer bort folket från våra kyrkor. Det skall vara teater och dans och draman. Det skall vara fin musik och roliga skämt. Allt för att locka till sig folk.

David dock var inte intresserad av att underhålla sina läsare av detta stycke, istället beskriver han hur Guds vrede förstörde hans fiender och hur Gud förstör sina fiender i sin vrede.

Rök steg upp från hans näsa, förtärande eld från hans mun, eldsglöd ljungade från honom. ”

Det är en beskrivning av extrem ilska. Jag vet inte om du har sett en bild på en arg tjur någon gång

Man ser bilden och så ser man hur röken kommer ut ur deras näsa för att riktigt visa att tjuren är arg.

När man ser en sådan bild tänker man ojoj den tjuren är arg. På samma sett tror jag det är i denna texten röken ur näsan är alltså en bild på extrem ilska. Någon som är så arg att de håller på att explodera.

Likaså brukar ofta eld ur munnen vara en bild på extrem ilska som när en drake skall förgöra någon genom att spruta eld på dem.

Det är på detta sett David beskriver Herrens vrede. Något extremt och fruktansvärt där mörka moln är under Herrens fötter.

Herren sköt pilar och blixtrar emot dem så att de blev förvirrade. Nu när vi har läst berättelserna ur boken vet vi att ingen gång beskrevs det på detta sättet. Vi läser bara hur Abisaj kom till undsättning och räddade David och hur andra människor dödade fienderna.

Det var dock så David beskrev det. Det var kanske så det såg ut i den andliga världen när allt detta skedde. David beskriver hur Herren grep in för att rädda honom och för att förgöra alla fiender med detta symbolspråk.

David ville beskriva Guds vrede hurdan den är och hurdan den är mot Herrens fiender.

Vi måste förstå och vi har glömt detta mycket i vår tid att Herren är arg på sina fiender.

De som sätter sig upp emot honom är han arg på. Han är mycket vred, ja så vred att det kommer rök ur hans näsa och han står redo att förgöra varje fiende till honom.

Vi kan inte förstå helvetet om vi inte förstår att folk hamnar där eftersom Herren är vred på dem. Vi kan inte förstå korset om vi inte förstår att Gud krossade Jesus under sin vrede.

Vi kan inte förstå den kärlek Gud har till oss om vi inte också har sett hans vrede som beror på att han är helig och hatar det som är ont..

Man kan inte förkunna en kärleksfull Gud som dog för syndare utan att först tala om att Gud är vred på syndaren och att Gud hällde sin vrede över Jesus. Först då kan man se Guds kärlek till oss först då kan man börja uppfatta hur stor frälsningen är.

Människan lever i fiendeskap mot Gud och sätter sig upp emot honom precis som de gjorde mot David. Människan vill inte ha bud som man skall följa. Människan vill inte tillbe Gud och därför lever man i fiendeskap och hatar Gud.

Davids fiender hatade honom men Herren räddade honom ”Han räddade mig
från min starke fiende, från dem som hatade mig, ty de var mig för starka. 
19
De överföll mig på min olyckas dag, men Herren blev mitt stöd. 
20
Han förde mig ut på rymlig plats, han räddade mig,
ty han har mig kär.”

Herren var trogen mot David och räddade honom undan hans fiender. Trotts att de var många och ibland omringade honom så räddade Herren honom varje gång David ropade på hjälp.

Min vän hur relaterar du till Herren när du befinner dig i en nödsituation?. Är du trygg i att Herren beskyddar dig fram till den dagen du är bestämd att dö?

Är det Herren du ropar på eller försöker du lösa det på annat sätt när du hamnar i en knipa?

Det ä så lätt när man hamnar i en knipa att man inte ropar på Herrens hjälp utan försöker själv att lösa allt.

3. 22:21-28 – Tackar för att Herren handlar rättfärdigt

Gud handlade med David efter hans egen rättfärdighet. Det var inte Davids egna rättfärdighet på grund av honom själv. Vi vet att hans händer inte var rena eller alla hans vägar rättfärdiga i sig själv. Han hade ju syndat med Bat-Seba och mördat Uria.

Men David hade ett hjärta som var rätt inför Herren. Han var nogrann med Herrens bud och i alla situationer han ställdes inför följde han vad som var föreskrivet i Mose lag.

Dock syndade även han, men David säger inte att han var syndfri, utan bara att han levt ett liv där han har sett upp för synden, och han ser inte det som hans egna rena händer eller hans egna rättfärdighet utan han säger ”efter min renhet inför hans ögon”.

Enligt Gud var David ren på grund av att David hade blivit förklarad rättfärdig. Det är samma med oss idag.

När vi tror evangeliet om vad Jesus har gjort för oss och vem Jesus är så blir också vi rena inför Gud. Han ser inte längre våra gamla synder utan han ser oss som rena.

David kunde alltså inte skryta om sin egen duktighet eller godhet och gör det inte heller. Han ser i stället på att Herren visar sig ren mot den rene men mot hans fiender visade han sin vrede.

Mot den fullkomlige visar sig Herren fullkomlig. David tackar Herren för att han handlar rättfärdigt.

Vi har ingen egen rättfärdig i oss själva. David hade inte det heller men var och en av oss kan bli ren inför Guds ögon så att Gud inte längre ser till våra synder.

Detta genom tron på vår Herren Jesus Kristus, tro på vem han är och vad han har gjort vilket leder till omvändelse där man nu har samma attityd som David. Man vill noggrant följa Herrens bud och Herren kommer att belöna oss efter vår rättfärdighet.

Herren är alltså på den rättfärdiges sida. Du kanske sitter här och tror att Gud är emot dig. Det är han inte, inte om du är rättfärdig och ropar på hans hjälp.

Nej, Herren visar sig ren mot den rene, Om du inte är det så är han dock vred på dig och visar sig vrång emot dig.

  • 4. 22:29-51 – David ger Gud äran för alla hans förmågor

David hade tackat Herren för vem Herren är. Men David hade fått många segrar genom alla krigen. David hade haft mycket framgång men frågan som jag ställde i början är, vad gör han av allt detta?

Du gör mina fötter som hindens och ställer mig på mina höjder. 35
Du lär mina händer att strida, mina armar att spänna kopparbågen. ” (vers 34-35).

David gav Gud all ära för detta. Han insåg att utan Herren hade han aldrig fått dessa segrar. Han ger Gud äran för att hans fötter är som hindens.

En Hind är ett ungt rådjur som är rörligt och snabbt. Det som David här menar är att han var snabb och kvick i sina fötter.

Han tackar dock Herren för detta och inte bara tackar utan ser det som ett verk av Herren ”Du gör mina fötter som hindens”

Herren fick äran för att hans fötter vara sådana vilket ledde till att han var en bra krigare.

David säger vidare ” Du lär mina händer att strida, mina armar att spänna kopparbågen.”

David såg inte sin stridsförmåga som ett resultat av hög träning och rätt kost, även om det är bra också, utan han såg det som att det var Herren som hade lärt honom. Han såg det som en förmåga direkt i från Herren.

Davids fiender flydde för honom, men inte heller för det tar han åt sig äran utan han säger ”Du utrustade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig.” (Vers 40.)

All kraft till att orka strida och fördriva motståndarna fick han ifrån Herren. Han pekade inte på sin egen styrka eller hans egna skills att kunna fördriva fienden, utan han såg det som att det var Herren som gjorde det åt honom.

De gånger han kom i trångmål så såg han det som att Herren hade räddat honom ” Du har fört mig utfrån mina fiender du har upphöjt mig
över mina motståndare, och räddat mig från våldsmän.” (Vers 49).

David tackar Herren för att Herren räddat honom men också att hans förmågor kommer i från Herren.

Jag sade inledningsvis att världen ger inte Gud äran och det är sant. Men vi som kristna är kallade att förnya våra sinnen och lägga av oss världslighet. Detta med att inte ge Gud äran är alltså ett sinnelag som behöver dö ifrån oss.

Min vän vem ger du äran i ditt liv för dina förmågor? När du går till arbetet och du utför din uppgift väl. Vem ger du då äran? Ser du det som en förmåga du har fått i från Herren eller pekar du på att det är din egna förmåga. ?

När du lagar god mat som folk berömmer. Ser du det som att ”Nu har jag lyckats efter mycket träning” Eller ser du det som en förmåga från Herren.

När vi ser folk som gillar att berömma sig i världen så blir vi ofta blinda för hur vi själva gillar att få beröm av andra. Märk väl vad Jesus sade till fariséerna. ”De älskar att bli prisade av folken”

När folk gillar din predikan ser du det då som en förmåga enbart från Herren, eller tar du också åt dig lite ära själv? Gillar du att bli prisad av folken?

Många idag de klickar på ”like” knappen på facebook över det som de själva har skrivit eller predikat eller där deras namn är involverade i något. Då tar man själv åt sig äran och ser det inte som en förmåga i från Herren.

Andra kan sprida artiklar där man själv får beröm och ära och man sprider det för att visa att man är något. Jag ser ofta kristna agera på detta sätt. Man kan sprida det om man också samtidigt ger Gud äran!

Det är dock världens tankesätt och inte ifrån Guds Ande. Guds ande ger all ära till Fadern och inte till någon människa.

Jag har ibland kommit på mig själv att man känner sig stolt i ens hjärta när någon tackar för dagens predikan.

Men jag har inget att vara stolt över eftersom alla mina förmågor kommer enbart från Herren. Jag har ingen anledning att lyfta fram mig själv eftersom allt jag har kommer i från Herren.

En del gillar att ta åt sig äran för ens egna arbete i världen men också ens kyrkliga arbete. Man gillar att många följer ens kyrka på facebook eller youtube. Man gillar att många ringer än och vill prata. Man gillar att vara i centrum.

Jag läste här om dagen i Martin Luther bok ”Den trälbunda viljan” Hur Luther pekar på sig själv. Han säger något i stil med

Du Erasmus har skrivit detta, men du har glömt av att det är mot Luther du har skrivit detta och jag hoppas att du skall ge Luther lite credit för sitt stipendium i textens avseende”.

Vad Luther gör är att han pekar på sig själv när han debatterar Erasmus. Han pekar på sin egen förmåga att bemöta Erasmus argument. Det är i allafall vad som kommer ur hans mun.

Men frågan är, borde vi inte se alla våra förmågor som att de kommer i från Herren?.

Den enda orsaken att vi är begåvade i det vi gör är för att Herren har givit det till oss. Herren kan när som helst ta bort våra förmågor i från oss också.

Tänk dig en man som kanske är duktig att skriva böcker, men vi måste inse att Herren kan när som helst göra honom blind eller ge honom något annat handikapp så att han inte längre kan skriva några böcker.

Vi har ingenting i oss själva vi skall inte anpassa oss efter världen här utan dö bort i från världslighet.

Mycket av det som kallas världslighet inom dagens kristendom är bara människobud och ingen sann världslighet. Detta är vad världslighet är för något. Att ta äran i från Gud.

Och anpassa er inte efter den här världen , utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom ” – Rom 12:2

Vad kan vi då göra för att bli av med detta sinnelag om du känner att du har problem med detta?

  1. Inse

Det behövs att Guds Ande lyser på ens hjärta och ger en insikt om dessa saker. Om man inte inser att detta är ett problem i ens liv kommer man inte heller vilja bli av med det.

Jag minns i min yngre dagar kanske runt 10-15 år sedan så brukade jag se ner på andra som inte jag ansåg andlig begåvade.

Jag hade en hög syn på mig själv och såg mig själv som mer andligt begåvad denna stolthet gjorde att man föraktade andra och berömde sig själv och folk till och med såg detta i mig men jag såg det inte själv.

Det var genom en händelse på mitt dåvarande jobb när en muslim påpekade detta för mig. ”Min kusin var här och du stod i kassan, hon tyckte att dina ögon och hela du utstrålade en stolthet”.

Detta påstående fick mig till insikt att så faktisk var fallet. Hade de rätt? Ja, absolut och jag kom till en insikt och insikten blev bara starkare och starkare genom andens belysning.

  1. Se på evangeliet

När man har fått insikt om att man faktiskt berömmer sig själv så behöver man se på evangeliet. Jesus dog för sitt folks synder och han dog för våra synder så att vi inte längre skall leva i dem.

När vi ser därför på evangeliet och vad Kristus har gjort för oss så förvandlas vi och detta dör bort mer och mer i våra liv.

  1. Begrunda, bekänn och be över problemet

Vi behöver dock aktivt också begrunda och be över problemet. Vad man kan göra är att ta en del av dessa versar i dagens text och begrunda dem igen och be över dem. Låt oss nu göra detta.

Du gör mina fötter som hindens och ställer mig på mina höjder.
Du lär mina händer att strida, mina armar att spänna kopparbågen.  (vers 34-35)

Du utrustade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig.”(Vers 40)

Himmelske Fader vi tackar dig att du gjorde Davids fötter som hindens. Det var tack vare dig som Davids fötter var snabba i striden. Vi tackar dig att du lärde Davids händer att strida och hans armar att spänna bågen.

Vi tackar dig att du gav honom kraft till att besegra sina motståndare. Allt kom i från dig Herre, och David hade inget som du inte hade givit till honom. Vi bekänner inför dig att vi ibland har sett på oss själva istället för att se att gåvorna kommer från dig,

Vi har inget att berömma oss av i oss själva. Vi ber Fader att du skall ge oss alla en insikt om detta. Vi ber att ingen av oss här skall någonsin sluta inse detta.

Den som berömmer sig ska berömma sig av Herren . ” 2 Kor 10:17 Solo Deo Gloria !

Amen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s